jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. hur länge som helst. kommer bara på fler och fler ord, även fast det egentligen inte finns ord för något. jag menar, hur sätter man ord på en känsla?

det är mer som panik, så man måste andas i påse. och försöka andas så att inte lungorna sprängs. eller så att inte hela bröstkorgen trycks in och punkterar lungorna. inte se någon i ögonen och absolut inte få en kram. inte tänka längre fram än 10 minuter och allra helst bara försöka somna innan du ens lagt dig i sängen. panik.

men sen försöka tänka på det där timglaset.

mamma säger att jag måste lära mig att ha is i magen. att världen inte går under bara för att man inte får veta exakt precis hur allt ska bli, prick på sekunden. att man måste lära sig ta det som det kommer. jag har lite svårt för sånt. iallafall när stunden som är, är så jävla jobbig.

som sagt. vet egentligen inte prick vad det är, förutom att det är jäkligt mycket som händer just nu. typ allt händer. samtidigt. och jag vet inte vad jag ska tänka på först. kaos blir det. i mitt lilla fulla huvud. men jag klarar mig. yes i do.

ge mig bara lite tid.