Nu blir jag sådär igen. Livrädd för att ingenting får bli för bra - för då skiter det sig. Jag är så rädd att förlora min sån där känsla. Min lycka. Min glädje. Att man får inte slappna av för mycket. Man får inte njuta för mycket av stunden. Man får inte må för bra. För då vänder det. En tvärvändning, typ ett straff för att man mådde bra. Jag skulle kunna göra vad som helst i hela världen för att få fortsätta må så bra som jag gjort hitills. Våga slappna av. Men just nu vågar jag inte. Jag får ont i magen. Jag är så himla rädd.

Ju bättre man har det, desto mer har man att förlora. Ju bättre man mår, desto värre kan man må om det försvinner. Jag vill inte förlora. Jag vill inte att det ska försvinna. Jag vill bara fortsätta. Jag vill vara en tussilago. En solstråle. En sån som gillar teskedar. Gilla min tussilago och gilla mina solstrålar. Gilla mina teskedar.

Jag är som jag är. Paranoid. Grinar nästan bara av tanken på motgång och att falla pladask. Snälla, låt mig slippa den där känslan i magen. Den där klumpen i halsen. Känslan av att bara vilja kräkas upp allt, ner i toaletten. Sen bara lägga mig på sängen och hålla om den största kudden jag kan hitta.

Allt bara väller upp ibland. Och jag litar inte på mitt eget omdömme.
Låt allt vara så bra som det är.




Just nu ångrar jag att jag inte sa det där som jag ville säga,
men som jag inte vågade. För nu vet jag att det är så.
Jag måste få säga det.