De där makaronerna åker fortfarande karusell i min mage. Jag vet inte om de har bestämt sig för att komma upp eller inte. Uuhh.. Känner mig så trött, fast jag sovit inatt. Försökte sova en stund nu, men det går inte. Jag kommer inte ur tankarna helt enkelt.

Jag känner mig som en filmstjärna. Eller.. det känns som att jag har huvudrollen i en typiskt klassiker. Ungefär som "hör du mitt hjärta? det slår nämligen för dig..". Sen har jag inte släppt det alls. Inte ens nära. Jag har bara lagt det på is, i väntan på andra tider. Plötsligt kan jag se sånna där bilder framför mig. Liknande bilder som jag har bakom mig, men nu finns de där framme istället. Bilder med brasor och varma koppar framför teven. Bilder på makaroner och högar med tvätt. Bilder på skratt som jag känner redan nere i tårna, långt innan det bubblar upp i munnen. Bilder på världens djupaste och mest mystiska ögon. Sånna där som man ser har sett så mycket, men som ingen vet någonting om. Bilder på händer som lagar istort sett allt de tar i. Jag kan se alla tusen saker där framme. Allt jag har med mig från förut, just det tänker jag fortsätta att uppleva någonstans där framme. Sen kan man inte veta riktigt när man kommer dit, men jag kommer att göra det. Jag har grunden. Den där känslan och det där förtroendet. Det är det viktigaste. Sen får man bygga vidare på det. Allt som behövs är tid och vilja. Någon sa ändå till mig, för väldigt länge sedan. Att jag har det där jävar-anamma. För visst är det självklart att man misslyckas, om man aldrig ens ger det ett försök?

Det är som det är, just nu. Sen blir det som det blir,  om en stund.

Tiden kommer att bli
annars. Och jag är här.