Hur kommer man över smärtan? När de gör lika ont fysiskt som psykiskt. När man vill skratta och vara glad, men egentligen ligger man och undrar varje kväll, hur fan man ska orka upp på imorgon.

Hur gör man? När varje kväll blir lika dan, och varje morgon samma sak. När det kommer stunder när man känner att, nu känns det bättre. Men sen bara väller allt över och allt man kan göra är att sitta där och hoppas att det inte syns utanpå, hur trasig man är inuti.

För när armarna värker och allt bara snurrar. Då är det precis där man vill ta skydd. Då finns det bara ett ställe där man verkligen kan känna sig trygg. Och när det är borta. Då finns det plötsligt ingenting kvar. Då finns det inga väggar åt något håll, och allt man kan göra är att hoppas att det ska ta slut. För dom säger ju det, att det går över. Det blir bättre. För vadå, hur illa kan det vara?

"Tääänk alla roliga människor du kommer att träffa, nya lägenheten kommer bli skitkul. Allt kommer bli så braaaa". Dö. Dö säger jag bara. Klart jag vet att jag kommer att träffa maaaaassor med roliga människor. Jag kommer säkert att skratta ihjäl mig åt varenda jävel jag ser. Och lägenheten kommer att bli som värsta drömhuset. Jag kommer bli världens lyckligaste människa. Nä. Men seriöst. Så klart att det kommer att kännas bra med förnying i livet. Men ändå. Det är just nu känns det som ingenting. Det är bara så små pusselbitar. Bara en av alla de där små blåa bitar som hör till himmelen på pusslet. Helt omöjliga att pussla ihop alltså. Och egentligen rätt så oviktiga. Alla ser ju lika dana ut. Det är ju motivet på bilden som är det viktiga.

Jag försöker. Jag gör verkligen det. Och jag klarar mig, det är inte för det. Men jag vill verkligen. Behöver verkligen. Och det finns ingenting annat som spelar någon roll än just det, just nu. Det finns där hela tiden, på något sätt. I alla låtar på radion, i varje kapitel i min bok. I reklamen på tv, i grannens hus, på debattsidorna i vk, i mina lakan, i mina drömmar varje natt. Det finns där. Och jag vill inte att det ska försvinna. Helt ärligt så vill jag inte det. För det är det absolut bästa jag vet, egentligen. Det blir bara så hemskt, när man vet att det inte finns inom räckhåll för tillfället.


Det är klart att jag klarar mig just nu. Men det är bara det, att jag vet precis vad vad jag vill ha.
Jag vet hur jävla perfekt det är. Så.. jag ska försöka bli mer vän med tiden. Vi ska
försöka bli vänner, klockan och jag. För jag vet ju. Att ingenting har ju förändras. Vilket
jag faktiskt tycker är bra. För det är ju fortfarande bra. I still love it.

Min tid kommer. Jag bara vet det. För annars hade jag inte fortfarande stått här.
Då hade jag varit någon helt annan stans nu. Jag tror på ödet, och jag är nog
starkare än vad jag tror . Kanske får man någon typ av extra styrka när det är
tänkt att man ska orka stå kvar? Jag är glad för det. Jag blir glad när jag tänker
på det. Helt plötsligt sitter jag här och ler. Kunde man ju aldrig tro.
Jag är här. För den som väntar på något gott...!

Godnatt min skatt.