Ibland, mitt i allt, kan det plötsligt slå mig. Att vem skulle märka om jag bara försvann? Om jag bara gick härifrån. Hur lång tid skulle det ta? Egentligen. Vems liv skulle påverkas egentligen? Jag menar, vem väntar på mig när jag är någon annan stans? Vem saknar mig? Vem frågar var jag är när jag far? Vem undar vad jag gör? Vem möter mig när jag kommer tillbaka? Det känns faktiskt som att jag inte har någonting att komma tillbaka till. Ingen som väntar. Eller saknar. Jag har ingen sån del i någons liv. Vilket faktiskt känns rätt så ensamt. För plötsligt har man ingenting att luta sig tillbaka mot. Och jag är trött..

Jag är så trött. Jag orkar inte. Kan ingen bara stoppa om mig. Krama mig. Säga att det ordnar sig. För just nu känns det bara som världens svartaste hål och jag sitter alldeles ensam i det. Och det känns som att om jag ställer mig upp nu. Och går ut härifrån. Så skulle jag hinna väldigt långt innan någon skulle märka något. Och egentligen spelar det ingen roll att ingen skulle sakna mig. För allt jag önskar, var att du skulle göra det.

Det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll.
För jag orkar inte ordna mer. Jag orkar inte inget mer.
För ingenting förändras ändå. Och alla kvällar är lika
och allt är lika. Om man alltid gör det man alltid gjort,
kommer man få det man alltid fått? Så idiotiskt.
För ingenting jag gör, förändrar någonting.

Och jag är bara trött och trasig, och jag önskar att min
mamma kunde krama mig och torka min kind.
Sen skulle hon blåsa bort allt onda, och sätta plåster.
Eller så önskar jag att bara nån kunde göra det. Vem
som helst.. Bara en klapp..

Just nu känner jag mig som världens ensammaste.
Och jag får bara dåligt samvete av att tänka på de
som har det sämre. Typ barnen i Afrika.

Jag tänker gråta hela natten iallafall.
För jag menar, vem bryr sig. Egentligen.
Det finns ingen som väntar, för det finns
inget speciellt att vänta på.

Bort.