Jag är irriterad. Vad händer egentligen?!

Det börjar bli tomt nu. Syster är poff borta (lycko henne, jag har ingenstans att ta vägen längre), Bror är alltid ute på cykelturer, och mor har sitt. Sen är Tinna världens lyckligaste och jag kan ingenting annat säga än att hon är värd det. Och här sitter jag. Här sitter jag med en trasig fot, tack vare ett jävla fyllo som stod och skrek på mig tills jag halv slog ihjäl mig. Sen ska man göra allt för att inte grina av smärta eftersom att alla ögon är på mig. Lovely.

Sen har jag tusen saker att fixa också, men jag har inte gjort något. Jag stör mig på mig själv.

Sen stör jag mig på att jag inte har någon kontroll alls vad det är som händer. Jag förstår helt enkelt inte varför jag sitter i den här situationen. Och jag stör mig på mig själv att jag inte kan sluta tänka och analysera allt. Varför analyserar jag ALLT?! Och varför känner jag mig helt jävla värdelös? Varför kan jag inte vara tillräckligt och varför är det såhär? Varför känns det ibland så orättvist? Och ibland som att jag nästan blir lurad? Vad händer? Kan inte jag få gå tillbaka i tiden så att jag också har någonstans att poff, försvinna till. Allt var så mycket enklare då. Man ska inte ta någonting för givet, jag vet. Men jag vill ha det igen. Jag kan bara inte riktigt se det positiva i det här just nu. Jag ser inte meningen med det.
Som jag hade dig förut.

Ursäkta.