Jag vill bara att allt jag säger, allt jag tycker, ska spela någon roll. Ska förändra något.


Jag känner mig tom och halv och äcklig och ful och så himla trasig. Det känns som att den där rädslan verkligen skriker runt mig. Alla ser, vilket vrak, vilket misslyckande. Känner mig som ett spöke. Vit, tyst, skränig. Vill bara ha det där varma runt mig igen. Falla tillbaka till den där rytmen. Rytmen där allt ordnar sig. Egentligen så tror jag väl fortfarande att allt ordnar sig, men samtidigt är den där skräcken så himla mycket större nu. Jag är proppfull på alla glädje, och ändå känner jag mig så tom att det nästan ekar. Kan varje minne utantill. Kan fortfarande känna beröringarna. Känna doften. Höra de där ljuden. Kan fortfarande känna pirret. Blundar jag har jag allt det där, så nära så nära, att när jag öppnar ögonen så finns det bara paniken kvar. Paniken är värst. Vet inte var jag ska ta vägen. Hur högt jag ska skrika. Hur fort jag ska springa. Hur jag ska orka ta mig hela vägen hem sen, när all ork tagit slut. Jag behöver den där kicken. Den där rösten som säger att det ordnar sig och att jag är stark och att jag orkar. Då hör man inte längre de där orden. Känner inte längre det där onda. Då kan jag bara höra på den där rösten att det ordnar sig istället. Längta tills jag är där igen. Jag längtar LÄNGTAR LÄNGTAR! Jag går sönder. Tusen bitar. Krossa flaskan, svälja skärvorna. Springa barfota över allt splitter. Tusen jävla bitar som aldrig blir någon mosaik utan som bara ligger där och är fula. Och äckliga!