Jag kan inte låta bli att le, nästan avundas när jag läser det vissa skriver. Men samtidigt så vet jag ju så väl att det inte alltid kommer att vara så. Hej, jag är en romantiker, jag borde verkligen smälta bara av att ögna igenom det. Men efter att man har läst några stycken, när man har avundats och flinat en stund. Då börjar jag se hur blåögt det är. Hur omöjligt det är. Och ändå så vet jag precis hur det kändes då. Hur man verligen trodde att man var oövervinnlig, hade hittat the one. Men just nu är jag ganska så säker på att det är en fas som alla går igenom. Någon gång. Vanligast är väl när man är 14-16 år kanske? Man är upp över öronen förälskad och kan se hela livet framför sig, som en dans. Jag är hemskt ledsen, men det går över. Och du kommer nog också se tillbaka på det där en dag, och kanske le åt hur lätt man såg på livet.

Men jag gillar ändå att läsa det. För känslan är underbar. Till skillnad från då så är man väl lite mer medveten om motgångarna nu. Man sätter större vikt på konsekvenserna och allt annat skit som man kanske egentligen borde skita i helt enkelt. Jag gillare egentligen inte alls den tiden. Det var nog värsta perioden i mitt liv. Men på vissa håll var den ändå minde komplicerat än vad det är nu. Eller så oroar man sig mer nu. Tänker på allt i många fler perspektiv. Eller så gör jag inte det, utan alla de andra i min omgivning gör det? Begränsas man gör mycket av andra? Påverkas man för mycket av andra? Egetnligen har man väl inget val. För ofta måste man ju vara två om saken, right? 

Man ska väl egentligen inte vara så dömande. Jag menar, det finns ju praktexempel där allt har rullat på i den dansen. Mot alla odds och hela den faderullan. Kansek är man så inställd på att det aldrig ska hända en själv att man misslyckas redan innan man ens gett det ett försök? För jag menar, ingen kan väl sjunka så lågt som till min nivå, och alla förtjänar bättre än det jag kan ge?


Jag har tusen undringar, men oftast för få svar.
Ibland är jag nog inte heller tillräckligt stark för att höra de svar jag söker efter.

Jag är inte besatt, jag är bara nyfiken.