Let your body decide where you want to go.


Idag är en ny dag vilket innebär att jag tog mig igenom den som var igår. Tiden går så fruktansvärt långsamt, och jag vet inte alls hur jag ska stå ut så många dagar till.Timmarna går fortfarande att räkna, och ändå känns  det så långt långt borta. Jag vill och jag behöver och jag vet inte alls hur jag ska ordna det annars. Jag känner mig rätt så väl. Och jag vet att tid inte lagar mig. Tid gör inte så att saker glömms bort, det gör bara minnena mer tydliga. Det ökar bara lusten och längtan. Jag vaknar inte upp en morgon och känner att, nu har det ordnat sig. Jag vaknar bara varje morgon, och vill ha det ännu mer. Men som sagt, jag har all tid i världen. Egentligen. Ändå finns den där stressen där, för varje dag som går, och som jag står här. Finns det tusen där ute som skulle vilja ha allt det där, som jag vill ha, 

Och som vanligt så skjutsas jag runt. Steg 2 blir på Tisdag, vilket mamma gick i taket av när hon fick veta. För långt borta ansåg hon, så nu ska hon såklart ringa runt och tjata och gnälla, så jag är inte förvånad om dom släpper in mig igen redan om någon timme. Jag är världens mest obrydda och orkar inte alls. Bryr mig inte. Jag är elak, frånvarande, osocial och bara allmänt otrevlig. Jag har betydligt viktigare saker att må dåligt över.


Den här dagen känns så lång. Imorgon känns också lång.
Och alla dagar efter det också. Kom min vän, och dela alla långa dagar med mig.

Kärlek är att undra vad du gör precis just nu.