Inga regler. Ingen rädsla.

Det finns stunder då man måste tvivla. Man måste tvivla på sig själv för att ge sig själv den möjligheten att tänka igenom saker två gånger. Varje gång du väljer en sak, så väljer du bort något annat. Hela livet måste du göra prioriteringar där vissa saker kommer hamna under andra. Finns det vägskäl där man kommer att ta ett beslut som helt kommer att avgöra hur resten av livet kommer att bli? Kommer det komma en dag där du kommer att välja något som gör att du aldrig mer kommer att komma tillbaka till där du en gång var, och aldrig får chansen att göra det igen?

Kommer man vakna upp en morgon och komma ihåg det ögonblicket där du gjorde det valet. Det som avgjorde allt och som tog dig till den plats där du är nu. Jag vet inte vad jag tror egenligen. Jag tror på en andra chans och jag tror på ödet. Jag tror att misstag kan vara bland det bästa man gör ibland. Om man minns det ögonblicket, det avgörande. Kommer man då ångra det beslut man tog? Kommer man att trivas där man är för stunden, eller kommer man alltid att sträva efter att komma längre? Eller kommer man att vilja komma tillbaka?

Hur stora är riskerna och hur små är chanserna?

Någonstans har jag alltid vetat vad jag vill ha och vad jag behöver. Allt runt omkring har alltid förändrats, och kommer alltid att fortsätta göra det. Men där i mitten, där vet jag hur jag vill ha det. Jag vet också att jag kan få det. Jag har drömmar. Ibland tror jag nästan att jag drömmer mer än de flesta, och ibland gör verkligheten mig rätt besviken. Jag har alltid förväntningar på saker, trots att jag ofta blir varnad av att jag har för stora. Jag vet att jag kommer att göra något bra. Jag kommer att göra något stort. Om inte annat, för mig själv. Jag tror på mig själv. Jag vet bara inte riktigt vad eller när, men det kommer.

Ibland kan jag känna en sån stress av livet. Att det går så fort, att man inte hinner memorera allt, komma ihåg alla ögonblicken. Det är nästan så att det rinner mellan fingrarna och man vill uppleva de bästa stunderna om och om igen! Samtidigt så kan jag tänka tillbaka och känna att, så mycket man hinner med på så kort tid egentligen. Se bara tillbaka på det senaste året. På de människor som jag har runt omkring mig. Det här året är nog det största av alla, hitills. Det här hänt mycket, för alla. Folk flyttar, skaffar jobb, studerar, familjer. För ett år sen var jag snart påväg till Italien med min pojkväns familj. Reste runt halva landet och blev nästan uppbrända. Sen har det hänt fruktansvärt mycket framtills idag. Idag är Anna sambo, Emma är fd sambo, Tinna är nykär, Erika är i SF, Kempe drog till Umedalen och om 3 månader (exakt) far hela gänget till Thailand.

Och här sitter jag och upptäckte precis att det gör ingenting. Jag är kär (HA! Där kom det!), påbörjar en 5 års utbildning om någon månad, flyttar till mitt eget och känner att livet ändå tar mig åt det håll jag vill. Jag älskar att vakna på morgonen och låta fingrarna göra mönster efter en stjärn-rygg. Jag älskar att lyssna på regnet och känna att snart är det höst igen. Jag älskar förändringar, trots att jag hatar dom. Och kanske börjar jag också att lära mig att tappa kontrollen för en stund.

Jag måste ändå tro, att trots att allt går väldigt fort, så kommer vi att hinna med allt det där som vi behöver. Som vi vill göra. Man lever bara en gång, och ska ta chanserna när de kommer, samtidigt som man inte ska göra något dumt. Man får inte sätta sig ner och vänta på sin tur, utan måste ta för sig av det som rinner förbi. Allt blir vad vi gör det till, och i slutändan är det nog bara upp till en själv.

Så håll i mig nu. Följ med mig, om så bara en bit på vägen. För längre än så kan man inte garanterna. Liksom allt annat så förändras även vi på vägen. Kanske inte längst där inne, men kanske de yttersta skicken. Vi är som små lökar! (haha). Flera lager, tills man kommer in till den där kärnan. Den som jag gillar allra mest.

Ta chansen, och gilla läget! Vi ordnar det, på vägen!