Att älska.

Älska är ett fult ord tycker jag. Det är klumpigt och passar inte alls in i munnen. Det kan vara fint att se på, men inte alls skönt att säga. Det är uttjatat, har tappat mycket av sin betydelse. Att älska en stund, älska ett ställe, älska sina barn, älska sina föräldrar, älska en upplevelse. Det är en sak. Men att säga till en person att man älskar den. Det är stort. Eftersom att det är ett så fult och klumpigt ord så måste man verkligen mena det man säger för att det ska låta bra. Jag vet stunder där jag kommit på mig själv att nästan säga det, för att det bara varit påväg att slinka ut. Slinker det ut av sig själv. Då är det sant. Men går man omkring och grubblar på det, hur man ska säga det osv. Då är det inte påriktigt. Det måste få komma av sig själv. Men eftersom att jag är så feg så har jag bitit mig i tungen de gånger de nästan flygit ut och sen blivit livrädd för mig själv. Nästan chockad. Vad höll på hända?

Jag behöver inte speciellt mycket. Kräver inte speciellt mycket. (det beror iofs på hur man ser på saken..). Men jag behöver känslan. Jag behöver tryggheten att lita på en person, känna mig säker på att den personen alltid finns där, var än jag befinner mig för stunden. Jag behöver känna mig omtyckt. Jag vill veta att jag är saknad när jag inte är där, och att att jag uppskattas när jag finns där. Jag behöver égentligen inga bekräftelser som presenter osv. Utan det är tanken som räknas. Det är det där som finns inuti. Det är det speciella som man skapar mellan två personer. Det är det bästa jag vet, och det som jag behöver för att må bra.

Jag älskar de små ögonblicken. Jag älskar handen som styr håret bakom örat bara för att "det ska vara där". Jag älskar en sträv kind mot axeln och gåshuden som jag får på armarna av små lätta beröringar. Sen älskar jag att fnissa åt ingenting (som jag kan göra ibland) och att känna att någon känner förtroende för mig. Vågar öppna sig. Det viktigaste är att man kan lita på varandra. För det är det som man bygger allt annat på.

Jag skriver hela noveller på din kropp. Jag skriver om ögonblick och om stunder. Jag skriver om känslor och bekännelser. Jag skriver om förbjuden frukt och om lyckliga slut. Sen skriver jag om allt där emellan också. Allt som inte alls går att påverka. Men som du säger brukar ordna sig. Det sköna med dig är att det ordnar sig. Vi ser väl.


Jag är faktiskt så lycklig.
Så släpp inte.