God förmiddag.

Inatt låg jag vaken länge och funderade över vikten av en mörk hemlighet. Vad man mår bäst av att inte veta, och hur vissa saker faktiskt behöver komma till ytan för att kunna ge fler perspektiv i olika situationer. Det finns saker som man gärna låtsas att det inte hänt, saker som man tänker på så sällan att det nästan glöms bort. Men även det kommer ikapp ibland, och då kan det vara skönt att ha någon att dela det med. Man känner inte en person utan att veta dess mörka baksidor? Men hur mörkt får någonting bli egentligen? När är det så mörkt att det kanske är bäst att det håller sig under ytan? Det händer att man träffar en person som man vill dela allt med. Som man  litar på i alla lägen. Jag har hittat en sån. Men samtidigt hade jag bestämt mig från första dagen att mina problem är mina problem och bör inte tynga någon annans axlar. Speciellt inte ett par axlar som redan bär ett alldeles för tungt lass. Men ibland har jag bara varit så nära att snubbla rakt in i allt. Och då skulle det kännas bättre om det var sagt och ur världen och man slapp tänka på det mera..

Igår saknade jag. Jag saknade och saknade och saknade så mycket och allt kom ikapp på en gång och då saknade jag bara ännu mer. Men efter några ord så kändes det bättre efter ett tag. Jag vet inte varför jag blir sådär ibland. Men stundvis kan jag sakna så det gör ont inuti och jag känner mig alldeles halv. Då kan några dagar kännas hur länge som helst, så länge att jag inte alls står ut! Sen efter en stund när allt runt om lägger sig lite så kan jag tänka om saken lite och då känns det inte lika farligt längre. Jag är saknadens mästare och ibland får jag en sån abstinens att det slår en rökare som inte får cigg efter att ha rökt i 35 år! I sånna lägen tror jag inte ens att jag tänker speciellt klart och jag kan vända det hur som helst, haha. Sen efter sisådär 10 minuter så förstår jag inte alls hur jag tänkte och då skäms jag verkligen över hur jag såg på saken! Det är just därför som jag måste lära mig att kontrollera mig i "stundens hetta", haha. Istället vänta de där 10 minuterna tills jag kan tänka normalt igen =)

Jaja, nu ska jag njuta av solen (ligger för tillfället på mage och bränner sönder min rygg..). Börjar inte jobba förrän 16 idag, och får världens kortaste pass. Bara fyra timmar! Sen påbörjas världens tråkigaste helg. Skitkul att varenda kotte drar till Storsjö idag och jag är sittandes hemma eftersom att jag jobbar. Suck.. Men jag ska väl komma på något att spendera tiden på. Sen hoppas jag fortfarande på några nattliga timmar bara för att jag är en sån himla nojig person ibland. Fy sjutton så jag skäms över mig själv ibland! Men vissa känslor kan faktiskt göra mig helt knäpp stundvis.

PUSS från mig <3