Vad ska man säga..?

Jag är mitt i trappan. Hälften tom hälften full. Lika mycket upp som ner. Jag kommer hamna på psyket en vacker dag. Och jag kommer att ha några namn på en lista då. Och det är deras fel. Bland annat. Sen lite mitt också.

Jag. Kan. Inte. Sluta. Tänka. På. Det.

Det är som att det har fastnat med fiskekrokar i hjärtat på mig. När man försöker komma loss så tar hakarna emot. Man måste alltså slita bort hela bitar för att det ska lossna. Inte så skönt. Och när alla krokar är borta så finns det typ ingenting kvar av mitt hjärta. Bara en liten, liten äcklig klump. Typ.. som en klimp som fanns i soppan i mellanstadiet, fast röd/rosa. Inte mysigt.

Time will tell

Nu ska jag ut och springa. Kanske försöka springa ifrån massa trassel. Brukar iofs inte vara så bra på det. Det kommer ikapp efter ett tag. Kanske borde jag lära mig det någon gång? Ta tag i problemen direkt istället för att skjuta upp det? Av någon anledning så tror jag alltid att det kanske försvinner om man bara låter det vara. HA,vilket skämt.

En bra sak är iaf att jag har varit i min drömlägenhet. Drömläge och hur snygg som helst, till ett bra pris. HÖR MIN BÖN! Jag vill verkligen! Har iaf en lägenhet redan, som jag får målad och fixad som jag vill om jag flyttar in i augusti. Frågan är bara hur desperat jag är? Har jag tålamodet att vänta på min drömlägenhet? Eller ska jag ta det här halmstrået och härda. Jag vet inte..

Det är inte mycket jag vet nu alltså.
Snurra lite fortare så kräks jag snart.