Känner mig nästan som i högstadiet.
När den fysiska smärtan blev mycket enklare att hantera än den psykiska. Ett lättare sätt att komma undan och slippa känna. Men nu är man vuxen. Nu måste man ta tag i det jobbiga och gå igenom det. Det går inte att ta genvägar och låta det fysiskt onda ta över allt ont inuti. Det gick när man var 13-14. Men nu är livet annorlunda. Eller..?

Idag måste man se det som att det som inte dödar det härdar.
Och att i slutändan kanske det bara kommer att göra mig starkare.

Det finns människor som jag verkligen ser ner på. Tex de som inte kan stå för sina åsikter. De som inte tar konsekvenserna för sina val och beslut. Sure, jag kan ta kritik och åsikter när de finns sånna om mig. Men jag tycker att det är jäkligt lågt de som skriver det här, som kommentarer på min blogg, men utan avsändare. Att få telefonsamtal, anonyma samtal, alla tider på dygnet är inte heller okej. Lägg ner. Jag har tillräckligt med annat just nu.

Var finns den där glöden jag brukar ha? 


                                  

..om det går bra nu? Vi ser väl.