Jag ger, du tar, jag får, precis som du.

Det handlar om att hitta en jämnvikt. Att kunna taemot det man vill ha, men också kunna ge vad den andre behöver. För att det ska kunna fungera så krävs det förtroende och tillit. Det krävs också att man är beredd att ge lika mycket som man tar. Jag (som tror så himla mycket) tror det. Sen spelar det ingen roll vad saken gäller, för det är grunderna till allt.


Jag börjar få lite kalla föttern. Jag kommer att sakna min älskade söta lillebror så himla mycket. Varje gång jag är borta från honom länge så blir jag sådär sorgsen så jag inte ens kan prata i telefon  med honom utan att gråta. Börjar inbilla mig att det ska hända en olycka och att jag aldrig mer kommer få se honom osv. Hur ska jag klara mig 4 veckor utan min lilla skatt? 

Jag tycker inte om att vara ensam. Speciellt inte i världens största hus. Att sova i världens största och kallaste säng. Det är som inte samma sak att vara ensam någonannan stans, som att vara ensam i huset. Mitt hus blir så tomt när det inte är någon hemma. Och jag blir så fasligt mörkrädd också. Sen sådär mot småtimmarna börjar jag sakna dessutom. Saknar grejer som det där puckot tex,  med konstig bröstkorg, men som har världens härligaste hjärtslag att lyssna på. Du förstår, att jag känner mig trygg av att höra din skratt genom luren. Då sover jag gott sen. Sen trivs jag med det jag har nu. Tacktack!


                        

Jag gillar den, för den är vad man gör den till.
Pepp om man vill, sådär deppig om man vill.