Jag räknar dagar. Jag har nedräkning men jag vet egentligen inte vad jag ska räkna från eftersom att jag inte har någon slut-dag. Men jag räknar ner eftersom att det känns bäst så. Sen har mina tankar förändrats väldigt mycket de senaste dagarna och kanske också slutstationen för dom. Men samtidigt inte. Jag vet helt ärligt inte..
Men så länge så fortsätter jag att räkna ner, så ser vi var jag hamnar.

Jag vet inte vem som har rätt. Kanske har alla lite rätt och när man lägger ihop de delarna så blir det helt rätt? Eller så kan det inte bli helt rätt. Kanske finns det ingenting som är helt rätt? Kanske är det upp till var och en som person som själv får avgöra vad som är rätt. Rätt. Och fel. Borde det inte finnas något mellanting?

Kanske är vi det mellantinget.
Eller så har du sen länge försvunnit längre bort. Och kanske är du helt borta nu? Kanske så var du nära hela tiden och kommer bara närmre. Kanske så står det stilla. Kanske är det jag som börjar glida bort. Kanske är det jag som hamnade på en ny våg som drar åt ett annat håll. Kanske är det mitt huvud som slagit en slint och allt har bara varit någon typ av fantasi. Eller så kanske det har varit helt påritkgti och kanske är det precis så det ska vara. Rätt, eller fel? Jag gillar inte när det inte finns något mellanting.

Jag är en mellanmänniska. Jag har svårt att ta egna beslut och vill helst att andra ska göra det åt mig. Men när någon väl gör det så tycker jag ofta att det är fel beslut och då gör jag allt för att motarbeta det. Jag är svår. Jag tycker inte om att ta beslut. När jag väl tagit ett beslut, så blir jag oftast helt 100% säker att det är helt fel beslut ungefär direkt efter att jag tagit det. Sen går jag omkring och mår jättedåligt över att jag tagit fel beslut. Så då ändrar jag mitt beslut ibland. Men då får jag ännu mer ångest eftersom att jag blir helt säker på att det första beslutet var mycket bättre. Tänk så mycket bättre det hade varit att kunde välja inget. Eller mitt i mellan! Inget utav det!

Jag blir stressad av att tiden rinner iväg och det känns som att jag inte hinner med mitt liv. Tänk om jag vaknar en dag och är 42 år gammal och inte har gjort något av det där som jag skulle göra. Tänk om jag ångrar att jag inte kämpade tillräckligt hårt för att vinna dig eller om jag ångrar att jag kämpade för hårt. Tänk om jag upptäckte att jag la ner alldeles för mycket tid för att studera till något jag aldrig egentligen ville bli eller om jag helt enkekt aldrig ansträngde mig så pass mycket att jag kom in på min dröm-linje. Tänk om alla mina vänner tog det där klivet och hamnade långt borta medan jag blev kvar. Och tänk om jag missade massor med nya människor för att jag stirrade mig blind på mitt gamla vanliga.

Jag vet vad som känns rätt nu. Och känns det inte rätt sen så får man ändra på det då.
Men jag vet vad som känns bäst för mig nu och då måste jag leva efter det också. Annars
kommer jag att vakna upp en dag och ångra att jag inte kämpade för det jag trodde på.
Jag vet att jag har gjort tusen misstag och tusen dumma saker. För att jag stirrat mig blind
på enbart en utväg. Nu vet jag att det finns flera, men som alla slutar på samma ställe.

Jag ser det. Låna mina ögon och se det du med.