En inge bra känsla i kroppen.

Jag har känsla i mig som inte alls känns bra. En känsla som säger mig att jag ännu en gång är ute på farligt djupt vatten och att jag inte riktigt lever som jag sagt att jag ska. Nog för att jag uppenbarligen sagt helt fel saker till mig själv många gånger senaste året, men iallafall. Jag skulle verkligen behöva någon liten gubbe sittandes på min axel som kan ha lite koll på både tankar och handlingar. Om inte annat, för min egen skull. Ju mindre jag vill hamna i klister, desto mer utsätter jag mig för fallgroparna. Tänk bara på vägen som jag cyklar upp till Iksu varje dag. Precis utanför Östra Skolan är vägen fullt bred och fin. Förutom en endaste grop, på hela vägen. Den är alltså 2x2 dm stor och rätt så djup. Gissa vem som lyckas cykla i just en gropen VARJE gång till och från skolan? Jo. jag.

Sen frågar jag mig själv rätt så ofta, varför man gör samma saker gång på gång, trots att man vet att man inte mår bättre av det i längden, utan snarare tvärt om? Att just för stunden så kan det både kännas lockande och bra, men är man är mitt i det så känner man direkt hur fel det är, och efteråt så kan den känslan gångras med 10. Och ändå så tar det aldrig speciellt lång tid, innan man kommer på sig själv att överväga samma visa en gång till. När ska man lära av sina misstag? Och när ska man lära sig vad som är ett misstag? För jag antar att sånt kan man inte veta förrän det skiter sig.

Egenltligen vet jag väl vad allt beror på i grund och botten, men tyvärr så kan jag väl erkänna att jag vet att det inte är någon bra anlendning att skylla på. Jag borde leva mer som jag lär, och försöka lära mig av andras misstag, istället för att göra mina egna varje gång.

Äh vafan. Nångång lär väl karusellen sluta snurra. Och det är bara att hoppas att man står på torra land då och att man inte gick helt vilse efter vägen. Jag försöker se alla de där stigarna som Erika alltid pratade om förr. Att även fast vi kanske inte alltid är på samma stig, så går de paralellt med varandra, och tillslut kommer de att gå ihop till en bredare väg. Jag hoppas bara inte att jag springer alldeles för fort åt motsatt håll.

Men nu är det garanterat slut med det här iallafall.
Det ger inte mig någonting, inte alls. Utan det
är bara en slirig omväg och ett försök att fokusera
på annat. Slut med de nu!

Face the truth. Det spelet är över.