det är nog så. omedvetet så skyddar man sig själv, och kanske samtidigt begränsar sig själv. det går inte att se på någon med sådana ögon och det går inte att tänka i några liknande banor. spärrat och error i huvudet och en liten figur som ritar kryss och stopptecken i skallen på mig. utropstecken och fula skor. seriöst, skor är sjukt viktigt. fast inte lika viktiga som rumpor. men hur som helst. helt plötsligt blev det jävligt ont om heta rumpor och snygga skor. det existerar typ inte. eller så är det all jävla error i min skalle som blockar det. släpp det!?

det finns en gubbe som handlar där jag jobbar. han blev änkling för några månader sedan, vilket jag mår dåligt över. förstå då hur dåligt han måste må. hans fru var en riiiiiktig kärring. hon var alltid arg och sur. och hon skrek och skällde ut honom hela tiden. allt han gjorde var fel och ibland trodde jag nästan att hon skulle klippa till honom. min söta lite gubbe. och sen vips på en vecka så hade hon cancer i hela magen och dog. och kvar blev gubben. ensam och orakad. nu äter han mest korv och munkar. och inte behöver han kvittot längre, för han har ingen att redovisa det för. plötsligt vill jag inget hellre än att den där kärringen ska återuppstå igen.

sen har vi ju tanten. hon som jag inte kan tycka om hur mycket jag än försöker. hon som kammade hem en gubbe på ålderdoms-avdelningen på NUS och gifte sig i sjukhuskyrkan. vi undrar hur länge han har kvar att leva, och vem som frivilligt skulle gifta sig med henne. men imorse när jag såg bröllopsfotot så var det så... fint. är det kanske någonting som vi har missat?

jag har tusen frågor, men det finns så få svar.
jag vill ha mina svar, rätta svar. jag vill att någon
ska säga det jag vill höra så att jag kan tro på det.

hur svårt ska det vara?