Vissa saker har jag ingen förståelse för.

Jag blir så arg! Mest arg. Men av någon anledning kan jag inte låta bli att känna mig sårad också på något sätt. Det jag gör eller har gjort privat, det jag tycker privat, och som framförallt absolut inte berör någon annan på något sätt, de ska folk ge fan i. Okej, alla får väl tycka och tänka som de vill, men låt det stanna där? Tyck det du vill, tänk vad du vill, säg vad du vill. Men kära nån, visa respekt? Vissa människor borde iofs lära sig att inte tänka och tycka om allt, men om de absolut måste, så fine. Jag förstår bara inte grejjen med att måste ta ställning till allt och dessutom utan att ha någonting alls att grunda det på? Att sedan bete sig så patetiskt barnsligt trots att man är en vuxen människa, det gör bara det hela ännu mer sorgligt. Egentligen är jag väl inte speciellt förvånad, men ändå så kan jag inte låta bli att bli lite chockad. Jag menar, hur pinsamt lågt kan man sjunka? När man sjunkit till en viss nivå, så måste man väl på något sätt ta sig en tankeställare? Borde jag inte fokusera lite mer på mitt eget liv?! Hur orkar man lägga så mycket energi på att lalla runt om saker som inte berör än hur många steg bakåt man än tar? Men det är klart, det är ju så mycket roligare att gotta sig på någon annan? Faktiskt så kan jag, om jag sjunker många nivåer neråt, förstå vad det är som ligger bakom allting. Dålig självkänsla och avundsjuka. Jag vet inte vad jag ska säga, förutom att jag inte trodde att vissa människor hade så lite att göra. Och egentligen så hatar jag att jag känner mig sårad, för egentligen borde man bara skratta och lyfta på hakan. Något jag lärt mig är att allting kommer ikapp tids nog.

Plötsligt blev det så mycket tydligare var man kan
dra en gräns. Det känns bara så sorgligt eftersom
att jag aldrig velat göra det. Inte just där iallafall.

Som vanligt är jag alldeles för blåögd.