Home.

Nu har jag varit på fotbollsmöte. Jag fick ont i magen bara av att sitta där. Samma melodi, samma ord och samma visa. Men självklart inte lika dant som förr. Det var som att föregående år aldrig ens har hänt. Som om tiden stått stilla. Men samtidigt så annorlunda. Jag kände mig som.. typ en åskadare uppifrån. Jag vet inte, men det kändes som inte alls verkligt. Sa inte ett ord på hela mötet och gick därifrån och kände att dit vill jag aldrig mer igen. Det var bara helt fel. På något sätt så känns det som att den där historen, den är avklarad och avslutad nu. Ifall man nu går tillbaka ett steg, måste man då ta sig igenom samma sak en gång till? Enligt mig finns det alldeles för många tomma ord, så då är det bättre att inte säga någonting alls. Visst, några vill säkert. Men jag tror inte att jag kan. Och det finns många anledningar.

Jag har lärt mig en sak. Och det är att man ska aldrig säga aldrig. För man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. Istället kör jag vidare på att göra det bästa av det som kommer, och nästa utmaning blir väl på söndag då jag ska snöra på mig fotbollsdojerna för första gången på alldeles för länge. Jag längtar in på Nolias konstgräs. Hur underbart är inte det! I veckan får jag nöja mig med Dragonskolans plan, men det ska nog gå fint iallafall. Sen ser vi väl vad de närmsta veckorna har att erbjuda mig.

Usch, nu har jag en stor klump i magen. Jag vet inte alls vad det är som spökar, men det känns inte bra. Huvudet går på högvarv och jag vill bara hitta den där OFF-knappen så jag slipper det för en stund. Sen skulle jag vilja ha en stor kram, som luktar gott. Jag vill tillbaka, men samtidigt vågar jag knappt vrida på huvudet och snegla. Man ska smida medan järnet är varmt men samtidigt så ska man passa sig för att ramla framstupa.

Det är farligt att bli för lycklig, för ju lyckligare man blir, desto ondare gör det sen.
Jag kan nästan svära på att jag har varit den lyckligaste personen i hela världen,
och jag lovar att det gör ont när man tappar balansen. Ju hårdare man håller
fast desto ondare gör det när man tappar. Och ju högre upp man är, desto
längra har man att falla.

Det finns absolut inga ord. Det finns
inga åsikter, inga tankar och inga tillfällen
som kan ta bort det.

Du ser, visst är det för typiskt?