Jag kan inte vara i Obbola utan att det där ska flyga över mig och sätta sig som ett grepp runt halsen på mig. Jag kan inte heller vara på mitt jobb eller åka Obbola/Holmsundsbussarna. Så fort jag åkt förbi Ica Maxi eller flygplatsen så far det över mig som ett tungt täckte. Andningen bli högre, upp mot halsen istället för i magen. Det är som om luftrören drar ihop sig på mig. Gränsen är så precis! Jag skulle garanterat kunna ta ett steg fram, och sen ett tillbaka, och känna skillnanden. Egentligen känns det lite hemskt att jag inte kan komma hem till min lillebror och njuta av det. Utan istället måste gå runt och känna.. olust? För min lillebror saknar jag så fasligt mycket att det inte går att beskriva med ord. Varje dag! Jag vill bara krama honom hela tiden! Och så fort jag ser honom eller pratar med honom så får jag tårar i ögonen. Åh, jag vil ha honom hemma hos mig i Carros-House som chefen kallar det för. Min älskade Iron-Calle.

Betingande = koppla ihop ett stimuli med ett annat. 

Men jag åt skumtomtar, glögg och mandarin till middag där kring nio. Och sen kollade jag igenom resten av klassens resultat på tentan. Shit, jag var fett bra alltså. Näst högst poäng av alla i kursen. Yey till mig. Synd att man måste pajja den statusen redan imorgon. För jag är verkligen inte alls förberedd. Och inte har det gjort saken bättre att sitta här och försöka plugga heller, sådär efter 22.00. Jävla älskade Obbola.

Tänk den här tiden för ett år sen. Då var jag och Maja helt freaky friday och körde tvådagars varje helg, och trots det så tränade jag istort sett varje söndag. Bra av mig. Vi levde jävel på Olles. Vi pimplade vin och förfestade i Röbäck och lite överallt. Jäklarns massa förfester! Sen jobbade vi hela veckorna på Björken där vi tjänade multum med pengar! Dessutom blev mr. Jones kär i mig. Trots att han skulle kunna vara min pappa. Jag tackade nej till hans erbjudande om middag och blommor.. Haha, det var tider det. Björken på veckorna, krogen på helgerna. Varje vecka! Varje helg! Ända fram tills det blev nyår. För då pang på så slog det om och blev helt annars. Oj vad jag saknar den här tiden, och framåt för ett år sedan! Typ nu, och fram till soommaren. Kanske världens bästa tid ever! Ge mig en sån tid! En likadan! Ge mig ljusglimtarna!

Imorgon får jag dock nöja mig med att sitta och skriva prov i 6 timmar. Och för att jag ska orka det, så bör jag somna innan tre inatt. Det har varit lite problem med det de senaste nätterna kan jag erkänna... Sen får jag nöja mig med att jobba på Ica i helgen. Känna strypgreppen och kvicksanden.

Godnatt vänner.