Jag orkar inte... och det gör ont.

Det går inte ens att beskriva med ord. Jag är ett hopplöst fall, eftersom att jag vägrar att inse. Jag vägrar att lyssna och vägrar att förstå. Jag kan helt enkelt inte acceptera det. Kanske är det ett sätt att skydda sig själv? Bita ihop istället för att bryta ihop? Strö salt i såren genom att hänga kvar i fingertopparna trots att någon stampar på dom.

Hoppet är det sista som överger en?

Frågan är ju ifall det är positivt eller negativt för en själv att vara som jag är. Jag är less på att vara tjurig. Kan jag inte bara få vara en looser? En förlorare som ger upp vid minsta motgång. Det skulle vara enklare då. För då kunde man ju bara rycka på axlarna och svälja klumpen. Nu måste man ju ha det hängandes över sig hela tiden. (jag menar, man måste ju göra det så svårt som möjligt för sig själv..)

Frågan är hur länge jag kommer att hänga kvar, och om du kommer
att dra upp mig tillslut? Det är väl det som får mig att vägra
släppa greppet.