´Det känns förjävligt att Tinna far/har farit nu. FÖRJÄVLIGT!

Jag menar, vem ska jag nu ringa när allt bara är kaos? Vem ska jag nu väcka på kvällarna bara för att jag har en klump i magen. Vem ska jag nu tvinga hit mitt i dagen trots att det spöregnar. Vem ska laga när allt är trasigt? Det kommer att bli tomt och hemskt här hemma utan henne. Jag kommer garanterat blåsa bort första storm-dagen.

I övrigt så känner jag mig rätt så... jag vet inte. Neutral? Vet som inte alls egentligen. Eller, egentligen är ju allt samma lika. Mmmm, me like!  Men det är som konstigt på något sätt. Det har kanske blivit en vardag? Det handlar inte om att strö salt i såren. Utan det känns rätt okej ändå. Spelar som sagt ingen roll hur många repliker och ramsor jag tänker ut på vägen, för när jag väl står där så kan jag inget annat än att le! Kanske å situationen, åt allt. Det bara är så att humöret blir bättre, tankarna blir ljusare och jag mår bara allmänt bättre av det. Bara ett ögonkast så känns det som att vädret där ute inte är riiiktigt lika jäkligt längre. Fler människor borde ha den inverkan på andra. Eller så borde fler människor ha den inverkan på mig. Det kanske är så, att jag blir ett psyk när jag inte får som jag vill? Kanske. Jag är nog tjurigare än jag trodde. Jag tror på mig.

And it's not goodbye. It's fucking smell you later!