Deprimerande.

Jag har gått på en nästan 2 timmars promenad. Deprimerande. Följde älven, gick över till teg. Gick en bit på teg, gick tillbaka in till stan, tittade i skyltfönster på vägen hem igen. Kände mig gammal. Närmare 100 år. Blött. Mörkt. Tyst. Och inte alls lika rogivande som det är att gå i skogen. Det gör mig bara nere. Har försökt läsa lite om idrotts historia. Har läst närmare 80 sidor, men har ingen aning om vad det ens handlar om. Koncentrerad?

Jag tror det är vädret som gör mig nere. Det får mig att känna mig som värlens ensammaste människa. Även fast jag inte kan direkt påstå att jag försökt göra något åt saken. Istället äter jag oliver som bara fastnar i min jävla ståltråd. Eller, jag inbillar mig iallafall att det fastnar där. Jag är hungrig, men jag är inte sugen på typ makaroner eller mackor. Och det är det enda jag orkar tillaga just nu. Så det får bli oliver istället.

Sånt är livet.