Idag har det varit mycket  tankar om jämnställdhet för mig.

Det hela började imorse när jag pratade med min mamma. Vi började diskutera förhållanden (alltså tjej+kille=?). När man utifrån ser hur (i detta exempel) tjejen följer killens vilja i ur och skur. Hur hon släpper sitt eget liv helt och hållet och bara anpassar sig efter hans. Okej allt det där "i vått och torrt" och "tills döden skiljer oss åt", men vafan! Klart man ska vara snäll mot andra, men då ska man ju få något tillbaka också! Hur hon lallar runt efter hans pipa och släpper allt annat runt, även fast hon kanske egentligen skulle vilja göra något helt annat. Och i slutändan (för jag tror inte att det alltid kan hålla när det är så), så  kanske det visar sig att han inte alls trivdes med den situationen, att hon bara nickade och log åt allt, allt för honom duvet. Tillslut fanns inget liv alls kvar för henne, utan det var hans liv som räknades. Jag kan förstå det där att man kan gå med på mycket för att vara med någon som man verkligen tycker om. Men tillslut måste det ju komma en gräns. Är jag inte värd bättre än det här? Vill jag inte ha ut någonting mer av mitt liv? Sen vet jag att det finns goda exempel på tofflor där ute också. När killen sliter ihjäl sig för att tjejen ska bli nöjd. Allt för att stå till lags, men att det aldrig blir "tillräckligt". Ja, som sagt, det finns ju åt alla möjliga håll. 

Och sen idag kom det fram att en av mina klasskamrater som kommer från södra sverige (Maria, om du läser detta, så vet du att det är du!) inte har haft gemensam skolidrott (killar och tjejer) på varken högstadiet eller gymnasiet. HALLÅ!? Detta är bland det sjukaste jag hört. Jag menar, det är 90talet vi snackar om! 2000talet! Och de hade uppdelat tjejer för sig och killar för sig på idrotten i 6 år! Varav ingen ifrågasatte det ens! Iofs så blir det väl en vana tillslut, precis som hon sa "vi trodde alla hade så". Men det är seriöst bland det sjukaste jag hört. Vad händer egentligen?

 Och nu undrar jag. Finns det inget mellanting (syftar framförallt på första stycket)? Finns det sån där äkta äckligt jävla perfekt kärlek? Eller okej, det kanske finns äkta kärlek. Men fungerar det? Kan man hitta det där mellantinget där båda är nöjda påriktigt. Och då tror jag inte på det där skitsnacket då "det gåår såååå bra att jag kör honom till jobbet, väntar tills han jobbat klart, lagar hans mat och suger av honom innan vi somnar, för jag vill göra det!" eller "näe men jag jobbar heltid och lite mycket mer och reser runt halva landet och sover 2 timmar per natt för att vi ska få pengar så att mina barn ska ha allt och min fru ska kunna köpa skor för 4000 per månad, för att jag vill att de ska få det bästa för de förtjänar det!" Näe, jag menar sånt där påriktigt. Som jag alltid så gärna velat skulle finnas. Min filmvärld som jag alltid tjatat så mycket om förut. Finns den? Eller kommer man i slutändan måsta nöja sig med det mindre, aldrig sluta sukta efter den där man älskar allra höst, eller helt enkelt leva ensam. Helt ärligt, så har jag inte sett det där som jag anser vara det "perfekta", mellan några än så länge (sett utifrån alltså) Och då letar jag inte efter fel, utan jag råkar bara se dom ändå. Oavsett vad paren själva anser om saken.

Vissa tycker till och med ibland att de hellre lever ensam än med någon. De väljer bort det där bara för att slippa ta tag i eventuella problem. "För det är enklast så". Har själv också tänkt i de banorna, men kommit fram till att det är ingen genväg. Man kommer inte undan ändå, utan smällen kommer hur som helst. Nångång. Sen är det ju mysigare att dela soffan med någon också. Och en vacker dag så kommer man att ångra sig över det valet, att man trodde att man tog den enkla vägen. Jag tror att jag har rätt gällande det här. Den här gången har du fel, min vän.

Jag vet att det är svårt att se situationen när man är mitt i den. Och att man absolut inte alltid lever som man lär (jag är väl ett praktexempel). Men jag kan inte låta bli att ställa mig de här frågorna lite nu och då. Framförallt när man ser det hända runt om sig hela tiden, varje dag. Eller är jag bara för kritisk? Har jag för höga krav som inte vill nöja mig med mindre samtidigt som jag trivs bättre med tvåsamhet? Har jag sett för mycket på film under min gymnasietid? Är jag förstörd bara för att jag råkar älska Crossroads och The Notebook?

Haha.. ja, det var väl en summering av dagen so far.
Fortsättning följer..