Fick frågan idag om jag ville vara med och grunda ett nytt lag i en ny klubb. Starta från noll. Typ samma tränare som Obbola hade förut och säkert många spelare därifrån också. Men jag känner bara.. näääee.. Nu känns det som att jag har gått igenom det där en gång. Det var liksom.. då. Så jäkla less på hela den där historiren, bara massa skit och ansvar och.. näe. Det känns som att det där var länge sen, och som att jag har ... klivit därifrån?

Jag vet inte.. Det fanns en tid då jag verkligen såg fram emot en .. återförening? Typ. Men nu känns det faktiskt rätt så omöjligt. För mycket skrot i bagaget. Skulle aldrig kunna bli som förut igen. Jag är sugen på något stabilt, något... jag vet inte. Något enkelt. Okomplicerat. Det där kommer aldrig bli annorlunda. Att muta spelare att spela. Spelare som inte ens är bra. Men man måste ändå för att det inte finns tillräckligt med folk. Aldrig mer igen säger jag bara. Sen tycker jag att den första tiden var tränarna king. Men det spårade ur. Allt spårade ur. Och ja.. blandade känslor. Men tyvärr så brändes nog alla broar. Jag har nog inte orken till det där igen. Och om jag tackar ja, så vet jag att jag kommer att tacka ja till för mycket.

Det var grymt roligt då. Men man skulle ha lagt
av innan det gick för långt. Efter sista matchen,
då skulle man ha lagt av.