Usch vad jag är nere. Man blir lätt nere när man har såhär mycket tid att bara vara. Jag vill så himla mycket, men det känns som att jag kan så lite. Jag är proffs på den där hopplösheten och skulle vilja att det händer något bra snart. Vet inte riktigt vad jag hoppas på, men någonting bra iallafall. Vill komma ur den här onda cirkeln nu. Inga fler sjukdomar, inga olyckor, inget missflyt. Bara lite... bra vardag tack. Jag har alltid haft svårt för stora förändringar. Då blir jag nervös och nipprig. Ont i magen och ångest. Har svårt att hantera det helt enkelt. Jag vill ha kontroll, kunna förbereda mig.

Jag tror jag har bestämt mig för att försöka vara med på föreläsningen imorgon. Så länge jag får sova någorlunda inatt så borde man kunna fixa nån timme. Så länge jag slipper prata så mycket. Måste bara se till att balansera smärtstillande såpass att man kan vara hyffsat fokuserad, utan att ha sådär ruskigt ont. Gränsen mellan att vara hög och snurrig, och ha så ont att man mår illa, den är hårfin. Men som sagt, orkar jag vara med två timmar imorgon på fm, så kan jag ju ligga här och läsa resten av vecka, ända till söndag. Bit ihop?

Bit ihop, bryt ihop, kom igen?

Jag bara.. SAKNAR.

Fick förresten en bukett blommor hem med leverans till dörren idag. Blev ruskigt förvånad! Har bara fått blommor sådär en gån förut, och det var på alla hjärtans dag. Den här buketten var från samma blomaffär, så jag fick mig en riktig funderare! Glad blev jag iallafall, trots allt.