Varför bryr jag mig ens?

Efter skolan tog jag en prommis med en vän, åt blodpudding med syster och cyklade sen till Carlshem. Såg på nudister och kände avundsjukan, men inte på nudisterna. Sen cyklade jag hem och tog en genväg. Nedan för NUS och järnvägen, ner mot älven håller de på att bygga, och jag tänkte gena genom bygget. På grus/lerväg, utan lysen, utan gatulysen. Det kryllade av pedofiler och knarkare och alkoholister och mördare och uteliggare och jag höll på att cykla ihjäl mig. Inte bra vägval. Höll på flyga några gånger.. Väl ute på vägen hade jag ont i halsen av panik och tårarna var inte långt borta. När jag kom hem så diskade jag min disk och duschade.

Sen försöker jag få ihop allt men vet inte alls hur jag ska bära mig åt.
Vars fan ligger problemet?! Om jag inte hade städat så fint igår skulle
jag vilja kasta saker runt mig och sen bara sätta mig på golvet och grina.
Skulle kunna bara sätta mig på golvet och grina. Men det skulle inte kännas
lika bra. Man måste få skrika och få ut argheten också. Bort med energin
som egentligen nog inte är energi. Eller är alla känslor energi?

Istället ligger jag i mina hjärtlakan och får blöt kudde av håret eftersom att jag nyss duschat. Lyssnar på duschen som droppar och på kylskåpet. Funderar över... allt och inget. Man ska inte säga hej förrän man hoppat över bäcken, eller som vi sa förr. Man ska inte säga hej förrän man satt nyckeln i låset.

Min vän, kan du inte säga till på scarfen?