Varje människa vi tycker om, är någon vi kommer att mista  någon gång där framme. Men vi måste ändå göra motstånd till varje förlust, så länge vi kan..

Jag blir tokig. Speciellt när man vet att det egentligen inte finns någon gräns, utan att det är bara vi som kladdar dit den. Gränser håller inte andra människor borta, de stänger in en själv. När lär vi oss? När vågar vi riskera de där skrubbade jävla knäna som jag alltid pratar om eller ta chansen trots att allt alltid kan gå i tusen bitar. Jag menar, man kan också alltid komma tillbaka. Det går att laga till mosaik, och finns det egentligen något vackrare? Det finns stunder som jag aldrig vill förlora. Det finns ögonblick som jag vill uppleva tusen gånger till.

...jag vet att jag har rätt i det här.