Nu sitter jag bara här. Rakt upp och ner. Ena stunden är jag någonstans i Mars förra året och andra stunden är jag framme i Juni. Jag har läst några gamla brev och texter och jag har sopat och plockat och skakat mattor och vikt tvätt och torkat tvättställ och plötsligt är jag jätte-färdig med allt.

Jag borde dricka 2 stora glas vatten. Jag borde skura och torka istället för att fuska. Jag ska duscha och jag ska fortsätta lyssna på sån där musik som ger en blandning av ångest och en blandning av lugn. Det är så konstigt egentligen att gränsen är så hårfin. Att det beror så mycket på allt runt om. Jag har blivit påmind om hur svårt det är att lita på människor. Egentligen behöver de inte ens göra något som får en att tvivla på förtroendet, för det är svårt iallafall. Jag har också fått höra att jag är som en puppa och att jag stänger in mig. Att ingen vet. Rätt kul att höra hur andra som man egentligen kanske inte riktigt känner ser på en. Medan någon som man känner sen länge fast egentligen för stunden är så långt borta säger att jag är söt, blåögd och måste inse att allt inte är rosa och fluffigt.

Well, jag vet inte riktigt vilken version jag ska lyssna på. För egentligen är det väl ingen av personerna i fråga som egentligen känner mig idag. Jag antar att jag är rätt anonym ifall man inte kommer nära. Jag föredrar att vara anonym. Jag föredrar att vara privat. De som är nära, de är nära. De som är längre bort, de är längre bort. Och där emellan kan jag nog vara både blåögd, instängd och svår.

Nu var det vatten. Och dusch. Sen ska jag tända ljus i hela min
lägenhet och sätta mig ner och vänta en stund.