Just nu känner jag mig helt nerkörd i skorna..

Ikväll har jag träffat syster och pappa en kortis och blev också uppdaterad om det fan värsta hitills. "Ja.. nu vet du iallafall..". Fan. Fan fan fan fan fan. Det är verkligen tänkt att allt ska komma på en gång. Egentligen vill jag bara sätta mig på golvet och grina. Eller åtminstonde följa med hem till Obbola. Istället sitter jag här och orkar inte ens ta av mig skorna.

Utöver det så är det massor som rivs upp just nu - bra och dåligt kanske. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, har som inte bestämt mig än. Fan, måste man veta allt? Det där är jag väl bäst på att besvara själv iofs, näe. Man måste inte veta allt. Men man måste våga för att vinna och vill man något så ska man ge sig fan på det. Jag är förvirrad.

Där jag står just nu gungar det. Upp å ner och fram och tillbaka och jag vet varken ut eller in. Det är väl i princip ingenting alls som känns stabilt egentligen. Man vet som inte riktigt var man ska hålla i sig och ta stöd. Jag vill inte altl det här. Jag vill laga. Jag vill laga för alla andra också. Det är hemskt när allt faller i bitar runt om, och allt man kan göra är att se på. Man tror som aldrig att det ska hända en själv. Ändå gör det de. Och då står man där mitt på fotbollsplanen, mitt på scenen. Bländad av knallvita lampor och helt mållös. Jag vill bara säga att det ordnar sig. Det blir bra. Laga. Fast egentligen är det kanske mest en själv man försöker intala.

Just nu vet jag inte riktigt var jag behövs mest. Just nu vet jag inte vad jag
behöver mest. Just nu behöver jag nog något iallafall.

Man liksom tippar åt det hållet någon puttar.