Imorse när jag vaknade var min första tanke "förbannade jävla kylskåp!!!!". Så, jag gick raka vägen från sängen till kylskåpet, tog fram en kniv och började skruva i fanskapet (i brist på skruvmejsel). Ja, hitills har den inte gett ifrån sig ett ljud, så jag antar att jag lyckades!

Trots det vackra vädret var jag smått seg imorse, och bättre blev det inte av att första föreläsningen ställdes in när man väl tagit sig dit. Men men, vi ryckte på axlarna och tog en prommis till grabbarna som pluggade för fullt (not) inför deras omtenta. Glömde jag säga att jag klarade hela skiten!? Någon gång för länge sedan var det någon som sa att jag var ett litet mirakel, och jag måste nog hålla med. Jag brukar nog lyckas ibland, trots att man har många odds emot sig! Sen blev det farmors lax till lunch och sen en föreläsning.

Ikväll är min plan att träna. Jag menar, det är väl dags nu. Av någon konstig anledning har jag nämligen anmält mig till Tjejmilen som man springer i Stockholm och där tänker jag fan inte vara sämst. Kanske ska man då börja röra på benen nu då, så man slipper ångesten längre fram. Sen om jag ska fara till Iksu och springa löpband där + styrka efter, eller springa till Iksu och köra styrka och sen springa hem, eller bara springa och skita i Iksu, det är frågan. Det är den där jäkla uppförsbacken till Iksu som sabbar allt! Hade det inte varit uppförsbacke hela vägen från mig och dit så hade jag tränat sååå mycket oftare. Det vill jag tro iallafall..

Jaja, till middag blir det kycklingwook och ris. Jag är less på att vara ensam (redan). Äta ensam = tråkigt. Laga mat ensam = tråkigt. Sova ensam = tråkigt. Allt är tyst och tråkigt när man är ensam! Inatt låg jag och vred mig länge bara för att det var så jäkla tyst. Jag gillare som inte. Kollektivet är kanske något för mig trots allt. Måste säga att jag förvånar mig själv med att säga så, och det hade aldrig hänt för 1 år sedan.

Förut behövde jag verkligen ensamtiden. Jag behövde få vara ifred och pyssla med mitt. Nu när man har alla möjligheter i världen till det så tar man varje chans man får till att komma iväg. Det behöver inte vara ljud och så hela tiden, men det är skönt att ha den möjligheten. Att bara öppna munnen och prata med någon för att man känner för det, eller sträcka ut armen bara för att känna att det är någon där. Bara det att höra Johanna och Calle brottas på andra sidan väggen. Tro mig, jag HATAR egentligen deras tjaffs. Tänk er själva en 9åring och en 17åring som ligger på golvet och brottas och tjivas ungefär 90% av deras vakna tid, man blir galen! Ändå kan man nästan föredra det framför att höra klockan ticka här i mer än 20 minuter.

Jaja, nu ska jag njuta av våren. Det är något med solen och fåglarna. Vårkänslor. Det förvånar mig inte att människor går och blir kära under våren, det är ju nästan konstigt om man inte blir det! Jag håller iallafall utkik efter den första tussilagon. Det är något speciellt med just tussilago.