ibland när solen går ner bakom hustaken och musiken säger precis rätt saker och sällskapet är det bästa man kan önska sig och till och med allt annat är bra. då kan man inte låta bli att le. trots att himmlen inte blir precis så rosa som den kan vara och skuggan inte riktigt är så varm som en kväll längre fram. ändå kan man inte låta bli att bli tårögd över lyckan. jag menar, kan det bli bättre? egentligen? det är ju nästan sommar, och jag gillare.

allt blir vad man gör det till och faktiskt aldrig som man trodde.
kanske lika bra det.