Här är jag.

Det handlar om vad som skrämmer en allra mest. Det handlar om erfarenhet och det handlar om framtidssyner. Det handlar om självkänsla och det handlar om öden. Men allra mest handlar det om rädsla och trygghet. Vi har alla möjligheterna till att påverka vårt eget öde, det är där allt startar.

Jag är livrädd. Jag är nog den räddaste i hela världen ibland. Så är det. Men samtidigt så får man inte vara så rädd allt jämnt. Man måste liksom trotsa den där rädslan eller kanske till och med låtsas att den inte finns. Annars blir man begränsad. Och vem annan kan begränsa dig mer än dig själv? Jag har sagt det förut. Den där linjen, den där gränsen. Den håller inte andra människor borta, den håller dig inne. Det är den där gränsen man måste ta sats och hoppa över. Våga chansa och våga riskera lite. Jag hoppar hejvilt åt alla möjliga håll ibland, sen kryper jag hem och gråter över besvikelsen på andra sidan ibland också.

Jag har gjort en del galna chansningar på slutet. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig när jag tar mig själv ut på en sån hal is, och jag har verkligen ingen aning om det kommer att hålla. Håller det så kommer det bli toppen. Men brister det så har jag inte så mycket att krypa tillbaka till. Ja, det är läskigt. Men värt att chansa på. Värre är det att må dåligt över saker som man inte kan påverka. För det finns faktiskt saker man inte kan påverka. Tillslut kommer man till en punkt där man bara kan stå och titta på, och hoppas på att det går som man vill. Där sitter jag ikväll. Det är hemskt. Jag är livrädd. Det gör ont. Ja, hela den där raddan. Ändå kan jag inte påstå att jag ångrar de val som tog mig hit.

Man vet aldrig vad man har att vänta..