Det jobbiga som förföljer mig, är när andras problem blir mina problem! Det räcker med mina egna jäkla kval. När andras snurr snurrar till det ännu mer här på Ö.Norrlandsgatan blir det riktigt jobbigt. Och dessvärre är det inte första gången och troligen inte sista heller. Ska man lyssna på nackhåren, magkänslan, eller på någon från förr som sa kloka ord som fortfarande ekar. Jag saknar kaffet och hörnsoffan. Men inte orden som förföljer mig och vägrar släppa taget. Betyder det att jag måste få höra något nytt för att komma ur det?

Seriöst. Seriöst!? Jag dras till det. Garanterat.

Tur jag är bra på klacksparkar ;)