Jag känner riktigt hur det bubblar i mig. Av undran, arghet, nervositet och irritation. Jag hatar det! Gissningsleken där man egentligen redan vet svaret men man kan ändå inte låta bli att undra trots att man vägrar att fråga. Hur många gånger ska man ställa samma fråga för att få höra det svar man vill höra? Egentligen undrar jag om det ens är så det fungerar..

Jag vet inte in och jag vet inte ut och jag vet inte alls vad jag egentligen vill veta!? Finns det något värre än att gå runt och ha något som bubblar och grubblar och sen i slutändan så upptäcker man att det var helt i onödan. Och att egentligen så visste man nog hela tiden att det var det också. Dumma dumma brud.

Näe. Det kanske handlar om att skydda sig själv trots allt. Som katten runt het gröt för att slippa bränna sig. Men ändå finns det något som får en att fortsätta springa runt den där jävla gröttallriken. Som om det inte fanns viktigare saker här i världen än gröt?!

Jag dras till det, var det någon som sa.