Jag har upptäckt att vissa saker kan man helt enkelt inte se sig mätt på.

Man drunknar liksom inte ens i det, utan man ligger och flyter på ytan och bara glor ögonen ur sig. Det är inte sådär så det känns som att man sugs in i det som i en virvelvind, näe man sitter kvar på samma avstånd, kanske lite rädd för att komma närmre. Det handlar om att glömma bort att tänka över huvud taget och bara stirra. Bli tom i skallen och fastna med blicken på nya detaljer. Avstånd är helt klart avgörande. Vi pratar ben tunga som bly, tre meter långa armar och ögon stora som tefat. Ibland tror jag till och med de förvändlas till stora mörka kattögon (nån som sett shrek?). Ibland spricker mungiporna för att man inte kommer ihåg att man måste fukta läpparna ibland. Jisses alltså.

100 år och alldeles nyss..