Jisses vilken dag alltså..

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, för allt har gått fort idag! Mitt på dagen spelade vi in en stor del av vår film, vilket resulterade i en hel del skratt. Inte smart att ha mig som kameraman eftersom att jag aldrig kan hålla mig från att fnissa när jag måste! Sen fick någon en magisk idé efteråt att vi skulle ta tag i våra friluftsliv och gå ut i solen och grilla! Sagt och gjort drog vi på oss Marias Flen's-kläder, packade väskan med korv och diverse annat och begav oss ut i naturen! Tja, det var sviiinkallt om tårna och Joel och Björns tappra försök med elden misslyckades. Vi fick nöja oss med passiv rökning, godis och choklad/nyponsoppa/kaffe istället. Nog för att jag var lika nöjd iallafall, lite roar små.

Efter ett tag kände vi oss redo att lämna vildmarken och friluftslivet, utan några grillade korvar, men med tår som faktiskt kändes som korvar. Istället for hela tåget till Maria för att göra raggmunkar = tunnpannkakor med rå potatis i. Självklart smaskade vi i oss korvarna också, annars vore det ju som en förlust. Jag gjorde pannkakssmet på nästan 1,5 liter mjölk och 6 ägg och vips så var det slut. Jag skyller mest på 3 stora karlar men också på 3 hungriga damer. Göde föde. Efter maten (= energi) så fick jag skrattattacker. Jag blir alltid så när jag har varit hungrig och får mat i mig. Påriktigt är jag som ett litet barn som måste äta var 3:dje timme, så när jag väl fått i mig lite raggmunkar så skrattade jag sen konstant åt ingenting resten av middagen. Jag vet inte varför jag blir så, men det är nog en reaktion på trötthet och mat! Shit vad flamsig jag kan bli..

Ja, nu är jag faktiskt rätt så matt efter en lång dag! Film, utflykt, middag och en hel del flams från min sida. Men ibland måste man väl få vara lite 12 år gammal och balla ur lite, trist vore det ju annars. Nu när jag kommer hem till hålan börjar jag bli normal igen. Verkligheten kommer ikapp. Disk, damm, tvätt, köld, tyst, ensamt. Jag gillar det inte riktigt. Det känns lite deppigt på något vis. Lite lonley. 

Förutom allt det så finner jag inga ord alls. Det är liksom helt blankt och tomt och automatik och ojojoj ibland. Man måste sparka sig själv på smalbenet och dra sig i örat och fyfy-nejnej-wops! Men jag glömmer så lätt och tänker så lite när det ibland går fortare än vad jag hinner hänga med på. Sen blir linjerna mindre tydliga och kanterna mer suddiga och inte fan är det lätt att se trottoarkanterna då. Men vem bryr sig egentligen om skarvarna och gränserna när det finns så mycket annat att hålla koll på. Ja jag vet inte, absolut inte alls.
 Måste man verkligen det?