Och det är vågor och jordbävning och vulkanutbrott. Och sen regnar det och är snöstorm, och jag tror att jag håller på att få solsting. Varför blåser det så mycket och var kommer regnet ifrån när solen skiner? Jag förstår inte varfer det gungar och jag tycker inte om när det bubblar så. Sen önskar jag alltid lite mera när man kanske kan klara sig med lagom, men egentligen, varför nöja sig med mindre när man kanske bara får en chans och vill ha allt det där?

Jag brukar alltid halka på isen, få en snöböll i nacken, slå ut några framtänder, få hål i strumbyxorna och gå i de största vattenpölarna. Det är kanske för att jag envisas med att gå i högklackat när det är halt, att jag är värdelös på att landa mjukt och inte ser riktigt var jag går. Men vem har tid att se ner på fötterna, när man har fullt upp med att hitta vägarna längre bort?

Man kan väl säga att det var ett tag sen jag gick åt rätt håll, i rätt skor och på rätt underlag. Sen var det nog rätt länge sedan som vädret var vackert, vägen var sandad och pölarna borta där jag gick. Kanske är det just därför som man är rätt så feg för att se över kanten, lätta på greppet och hoppas på det bästa. För jag menar, det är ju så fult med skrapsår på knäna.