För att kunna få, måste man kunna ge. Och för att kunna ge, måste man kunna få.

Ikväll har jag varit på Mariehem och sett handboll. Heja Sverige
och lite skitsnack innan en väldig omväg hem igen. Men lika glad är jag för det.

Imorgon går jag i skolan igen. Det både suger men ändå inte. Det som suger är att jag strulat till det jävulskt mycket för mig själv. Jäkligt god väg påväg ner i träsket. Det är inte bra... inte någonstans. Som sagt, jag är ett hopplöst fall och där ser jag inget som helst ljus i tunneln. Det bara är så, jag är som jag är. Åt den saken finns nog inget bot.. Fan!

Det gör mig så deppad..