Ja, inte fan är de lätt när de är svårt. Men jag antar att det har varit svårare, men kunde ha varit betydligt enklare. Så svårt som det var förr tänker jag dock aldrig tillåta det att bli igen. En gång i livet räcker garanterat. Nu jobbar jag på mellanting och fingertoppar och balanslinor och trampoliner. Nångång kan det ju inte måsta vara bättre att vara äldre eller yngre eller längre eller kortare eller bo närmre eller längre bort eller jobba istället för att studera eller blond istället för brunett. Nångång borde det väl vara tillräckligt att bara vara? Tänk så skönt det skulle kunna vara. Att bara ta sats och sen glida på isen som en säl. Utan magplask och utan en fläskläpp. Just nu känns det iofs rätt långt borta med tanke på att jag är världens största och klumpigaste människa.

Av någon anledning har jag varit påväg att ringa någon som jag inte pratat med på många månader nu.. många gånger! Jag vet inte varför, men det kanske är situationens fel, och jag är inte säker på varför, men jag tror garanterat att det inte är smart. Vissa spår ska man nog helt enkelt låta snöa över helt och hållet. Och sen hoppas att de är helt borta till våren. Vissa stigar ska man nog inte trampa upp igen ifall det snöat under natten och vissa vägar ska man inte ploga igen heller. Inte efter hundra år iallafall.

Det handlar om att hitta motivationen och peppen. Ta chanserna när dom kommer och leva jävel när det finns tid över. Hoppas på fler stunder och njuta av alla ögonblick. Blunda för missarna och vända ryggen så man har skuggorna bakom sig. Det är inte alltid enkelt, utan oftast riktigt jävla pain. Men man har faktiskt inget annat val eftersom att vägen är rätt så lång.


Time is everything, and time there is plenty.