Jag har bara en sak att säga, och jag kan säga det om minst två delar av mitt liv. Det här är inte bra.

Jag vet inte alls om jag bara ska stänga av helt och hitta off-knappen eller vad jag ska göra. När man minst anar det. Haha.. jaa..  Seriöst, vad händer!? Det är komiskt. Jag tror jag är lite i chock fortfarande. Men just nu skulle jag faktiskt bara vilja skratta åt det här med någon. För det är faktiskt som ett skämt. Jag vet iallafall en som hade asgarvat ifall hon varit i Sverige nu. Av någon anledning så känns det som att sånt här bara händer mig.. Suck. När får man kliva av den här karusellen?

Imorse hade jag skrik och panik då jag vaknade i Obbola lite väl sent och skulle hinna duscha, få ner tvätten, köra bil och hinna till skolan utan cykel på alldeles för kort tid. Kände mig lite vilsen när jag väl var på föreläsningen efter att ha gjort mig klar på 15 min, inklusive klädsel och dusch. Inte konstigt man är het på dagarna.. Vi slutade iaf klockan 12 efter att jag seriöst hade somnat 3 gånger. Tur att jag hade en bred rygg att gömma mig bakom! Vi hade tänkt  vara duktiga och träna efter skolan, hurtig som man är. Det slutade med att jag och Maria satt i sofforna på Iksu i 3 timmar och pratade livsfrågor (hehe) och sen gick vi hem. Efter en bit upptäckte jag att jag glömt mitt block och fick gå tillbaka igen. Det var minst sagt bittert. Min cykel har som sagt fortfarande bortamatch. Jäkligt lösaktig den där cykeln..

Ikväll ska jag på innebandy, trots att jag faktiskt redan har ångrat mig. Men men, nu får det bli så. Världens veligaste människa och det kan ju faktiskt bli kul. Mindre kul att trycka in skidor i Pärlan sen, och fara iväg och sova i Obbola, men nu har jag helt enkelt inget annat val.

Jag har en känsla av att det är kaos på gång, trots att
mitt horoskåp säger tvärt om.