Jag lever. Kläderna också.

Nu har jag städat klart min lägenhet, diskat och dessutom tvättat. Det är fint och det luktar gott här hemma. Dessutom så mår jag bra. Jag är som.. lite glad inuti. En bra känsla. Ja, jag är kanske fortfarande i puberteten med tanke på mina humörsvägningar. Men i det stora hela så har jag varit rätt glad på slutet. Kanske är det just därför som jag inte har något att skriva här längre. Jag har som inget att skriva av mig. Inget som riktigt tynger ner. Ja.. det lär väl komma så småning om. Men det var ju som det som var vitsen med den här sidan från början. Skriva ner lite av allt som händer i huvudet på mig. Försöka sätta ord på känslor. Jag vet inte hur många gånger jag suttit här och försökt bokstavera till känslorna jag haft inuti. Och det känns faktsikt alltid bättre efteråt! Hälften av gångerna har jag raderat det jag skrivit utan att publicera det, men det går ju ändå. Det var en svår period där ett tag. Hur skriver man om sitt liv, utan att på något sätt nämna den person som tar störst plats i det? Jag har full förståelse för att mina nära inte vill vara med här, men ibland är det svårt att formulera sig alls utan att nämna vissa pusselbitar.

När jag startade den här bloggen så hade min vän Tinna just kommit hem från London (tror jag?). Det var just innan valborg och jag var nykter den kvällen eftersom att vi hade seriepremiär med nya laget. Jag, Carolina Lindberg skulle starta första matchen, nya laget, div. 2 mot Modo. Shit vad nervös jag var. Vi vann iallafall den matchen och jag körde flera fulla människor i Passaten. Efter att jag spelat matchen ringde min vän och var lagom glad. Hon hade hookat värsta kapet på natten. Sen den dagen har jag skrivit här istort sett varje dag.

Den 25 Maj for jag till Malta. Den här tiden var det jobbigt i mitt lilla-stora-hjärta. Jag for utan att veta vad jag lämnade om vi säger så. Väl borta så blev saker ännu mer komplicerat. Vi levde för dagen - fullt ut. Blev uppassade baccardi breezer på stranden och åt mängder med jordnötter. När jag kom hem blev jag inte mött på flygplatsen utan tog bilen hem istället. Det blev inte alls som jag trott och jag föll tillbaka till någonstans där jag var när jag for. Det var bra och jag var brun! Men en natt så tänkte jag att Umeå kanske inte var min grej, så jag bokade en resa till Norge. Efter några dagar fick jag panik med kunde inte avboka. Oslo gjorde mig lite mer vuxen och jag strosade ensam några dagar efter gatorna. På kvällarna drack jag vin och var med min Maja.

I juli gav jag upp fotbollen. Mina knän orkade inte och var alldeles fulla med vätska. Speciellt motiverad var jag inte heller då jag tyckte att jag hade viktigare saker i livet att koncentrera mig på. Jag jobbade en massa och festade på Rex och TC många sommarkvällar. Juli blev augusti och det mesta började sina. Det kom ett brev hem till mig att jag hade blivit intagen på Universitetet och dessutom börjae det dra ihop sig för min flytt. Jag grät mest och ville inte flytta, inte jobba, inte gå i skola. Jag ville nog ingenting. Dessutom var dagarna räknade innan folket skulle dra till Thai. Jag minns inte så mycket härifrån faktsikt, men det var ingen bra tid. Jag började må riiktigt dåligt ett tag och det slutade med att jag svimmade och krampade och hade mig. Mot min vilja blev det då alltså massor med prover och röntgen för att kolla mina värden, kolla hjärnan och.. ja, hela mig typ.

Det blev September och skolan började. Jag hade inte tänkt gå på något mer än uppropet, utan fortsätta jobba istället. Eller något. Ja, i skolan ville jag iallafall inte vara. Jag ville iväg. Jag vet inte vad som hände, men kvar är jag då fortfarande. Fest var och varannan helg och en rad härliga människor. Det var nog här någonstans som jag började leva igen. Rutin och vardag. Jag föll här också. Fick en fraktur i skallen på vänster sida och 3 stygn i hakan. Ondast gjorde det nog inuti. September var lite av ett mellanting tror jag. I början på Oktober vände allt helt. Bakslag som fasen en söndagkväll då jag höll på att sätta upp en hylla. Sen bestämde jag mig för att ta tag i saker och ting. Jag började provträna lite för fotbollslag. Jag pluggade som fasen. Jag festade. Livet var bra!

I November fortsatte allt i samma anda. Livet på Iksu är fint och jag, Emma och Simon började fika. November blev December och jag ramlade in i några riktigt fina stunder. En dag stannade jag upp och upptäckte, att jag hade tagit ett steg till. Vilken lättnad! I samma veva fyllde jag år och det var mycket som snurrade i mitt huvud då. Det gjorde det nog för många fler. 20 år. Nu är det Januari. Jag har börjat sakna mina klasskamrater trots att jag haft en underbar jul. Imorgon ska jag träna igen med ett nytt lag, jag har av ren nyfikenhet börjat kolla lite på lägenheter. Varför vet jag egentligen inte. Ikväll har jag positiva tankar om den kommande tiden. Jag ser fram emot nya stunder och nya ögonblick. Det finns tider från förut som jag skulle vilja uppleva igen. Men vissa av dom passar nog bäst i det förflutna trots allt. Andra hoppas jag på så snart som möjligt. Det finns bra människor också, det finns goda tider med. Det behöver inte alltid bli motgångar. Ibland känns det helt underbart. Jag antar att man måste tro på sig själv ibland, och inte tappa allt förtroende helt. Någon gång kan det ju faktsikt vara verklighet i verkligheten! Universitetet blev ju en verklighet. Ö. Norrlandsgatan också.

Det här året har det hänt otroligt mycket. När jag tänker tillbaka så blir jag nästan rädd inför det här året. Tänk så mycket det kan hinna hända de kommande 12 månaderna. Idag för ett år sen så var mitt liv fyllt med spänning. Massor av fjärilar.

Det går helt enkelt aldrig i repris!