Något som jag verkligen hatar är otrohet. Ja, all typ av otrohet. Det finns ingen lindrigare variant av otrohet och inte heller några acceptabla ursäkter. Alkohol är ingen ursäkt. Hur mycket alkohol det än handlar om så är det ingen ursäkt. Hämnd är ingen ursäkt. Rädsla är ingen ursäkt. Det handlar om att respektera varandra!

Finns det någonting värre än att bli sårad på ett sånt sätt..? Jag tror inte det. Ingen människa är väl perfekt, men alla har väl själva makten av att styra över sina handlingar på så sätt att man inte slirar när man har en bana att hålla sig på. Jag är själv inte guds bästa barn på många sätt, men någonting som skrämmer mig är just detta. Inte kan jag säga att jag alltid har haft en gloria på skallen, men jag har också lärt mig på vägen. Man behöver inte själv göra sina misstag allt jämt, man kan lära sig av andras också!

Jag har alltid varit den person som sagt att jag har noll tolerans för otrohet. Att jag skulle vända ryggen till så fort jag inte blev behandlad och bemött som den prinsessa jag är. Ja, någon sa till mig att jag inte skulle nöja mig förrän jag hittat den som kysste marken som jag stod på. Att jag aldrig någonsin skulle nöja mig med mindre, eftersom att jag ändå alltid kommer vara den som ger mer. Ja, det är enklare sagt än gjort. För när den där dagen väl kommer, då är man blåögd som fan. Jag glömmer aldrig, det är en dom som antagligen följer mig resten av livet. Däremot så är det inte så enkelt att vända ryggen och gå när man väl står där. Ja, alla vet väl att det är sällan man lever som man lär, och i slutändan kanske man tar mer skit än vad man borde. Antagligen.

Egentligen är det ju en själv som sätter gränserna. Börjar man acceptera att man blir behandlad sämre än vad man borde så får man tillslut skylla sig själv. När det blir som en vana både för en själv och sin partner.

Okej, man kan ta snesteg, även ifall jag inte accepterar det heller på något sätt. Men ifall man har den stoltheten att man erkänner det snesteg man gjort och tar på sig hela karusellen runt om, då kan man nog ändå se det med andra ögon. Det är fortfarande inte okej på något sätt, men jag läste någonstans att en otrohet kan stärka ett förhållande. Kanske finns chansen att man efter något sånt förstår hur mycket den andra personen betyder för en? Jag vet inte.

Men jag vet själv att jag många gånger har flyttat på mina gränser allt efter årens gång. Man ska aldrig säga aldrig eftersm att situationen kan kännas helt annorlunda när man väl står där. Det var många år sedan som jag stod där för första gången och risken finns väl att jag kommer stå där en dag igen. Man måste bara påminna sig själv om vilken prinsessa man är och att man aldrig förtjänar någonting sämre än den man som kysser marken där man står.

Att undanhålla sanningen, är också att ljuga.