Jag gillar inte att jag förra året på Midsommar var i någon typ av liknande sits. Ja, kanske inte samma situation eller samma utgångsläge, men garanterat samma tankebanor och kalla kårar. Mina mönster har en tendens att upprepa sig ibland, och det roliga är att det är jag själv som skapar de där mönstrena. Jag menar, klart man spelar där bollen ligger, men från första början så var det en själv som sparkade bollen dit.

Jag har en tendens att tro att människor är likadana. Kanske är det helt inristat i mig. Man förväntar sig alltid samma sak, tar det helt för givet. Man liksom står där med öppna armar och väntar på smällen, sen blir man helt chockad ifall man istället får en klapp på kinden - eller något. Jag har börjat lära mig att människor är olika. Det finns de som är annorlunda. Jag trodde inte det, men det gör det. Man måste bara våga tro och inse det. Jag har svårt att lära mig att det finns guldkorn i sanden, och blir lika förvånad varje gång. När ska man våga släppa taget en aning och andas med hela magen? Om man alltid gör det man alltid har gjort, så kommer man alltid få det man alltid fått. Jag vet det.

Och jag menar, vem ska kunna tro på mig - om inte ens jag gör det?