Det är läskigt när livet är sådär bra, att man blir rädd för att vakna ur drömmen. Ja, när man får de där stunderna då man tänker att "exakt prick nu kan det nog inte bli bättre". Ibland får jag sånna där moments, då man bara går runt och ler i flera dagar, och sen fortsätter att le varje gång man kommer att tänka på det. Men samtidigt så finns det där, just där. Att ju bättre allt är, desto sämre kan det bli (är jag för pessimistisk nu?). Men jag menar, när man är sådär lycklig.. då faller man ju handlöst när det skiter sig. Jag är inte direkt en sån person som lägger ut säkerhetslinor och kuddar på vägen. Näe, jag är nog rätt bra på att bara le åt alla gropar och gå vidare, så nog blir man rädd ibland. Men samtidigt.. inte ska man väl måsta gå runt och begränsa sig själv bara för den där rädslan att det kan skita sig? Det känns inte rätt. Var lycklig när det är bra, njut medan man kan. Och när det inte går längre, då får man blåsa och sätta plåster på knäna, och sen krypa vidare.. Men jo, visst är det rätt skrämmande?


Gränser håller inte andra människor borta, de stänger in dig.
Du kan slösa bort livet med att dra gränser, eller leva ditt liv genom att passera dom.

Om du är villig att ta riskerna, är utsikten från andra sidan praktfull.