Jag har spenderat de sista två timmarna inne i dimman. I arghetens dimma. Ibland blir jag så arg så jag tappar mig själv totalt! Sådär arg så man kan sparka sönder en dörr eller vad som helst och tillslut när man inte får ut all arghet så början man grina istället, för att man blir så arg. Jag är mästare på sånt där. Blir så frustrerad! Det finns ingenting värre än när någon inte lyssnar eller när ingen tror på det jag säger eller fattar vad jag menar. Då blir jag galen. Och när argheten runnit ut så blir ajg bara ledsen istället. Och då kan jag bli ledsen över ingenting, bara för ledsenhetens skull. Då kan jag börja grina ifall jag ser en påkörd igelkott lika gärna, eller ifall jag ser något fint eller.. vad som helst. Som sagt, vissa knappar på mig är så himla lätt att trycka på. Vissa vet precis hur de ska få mig dyngförbannad.

Tur är det väl att det går över rätt så snabbt. Jag behöver bara ha någon att kräkas ut allt på. Någon att överreagera på. (det gäller att hitta nån som inte dumförklarar mig på en endaste gång, nån som vet hur onormal jag blir ibland, för annars skulle den personen säga upp vänskapen med mig på en sek.. som sagt,  jag är inte normal i dessa stunder..) Eller världens längsta promenad. Sen när det väl har lagt sig, och jag är mig själv igen (typ nu). Så kan jag inte ens förstå varför jag blir så där gnölig ibland. Arg arg arg och helt puckad. Dumma, dumma brud.

Nu är jag iallafall typ glad igen. Jag sitter här med uppknäppta jeans (...de går inte att stänga =/ ) och ska läsa igenom de där satans jävla anteckningarna igen. Sen tänker jag skita i det här för kvällen.