...den här låten ger så himla många minnen. Jag tänker på den där natten då vi satt på en säng mitt i köket och var fulla. Jag och två klasskamrater hade efter många om och men tagit oss hem med en taxi efter ett  av många kalas. Han som bodde där somnade direkt där på sängen, mitt i köket. Vi andra två satt kvar till morgonkvisten och pratade om livets konstigheter, upp och ner, och beklagade oss över hur jävligt det kan vara vissa stunder, och hur jävla ont det kan göra också. Eftersom att jag tänker på just det när jag hör den här låten är för att vi spelade den ungefär 500 gånger. Det roliga var att vi var så långt inne i dimman så han fick hålla för ena ögat för att kunna se strängarna på gitarren och ackorden blev nog inte riktigt så som det kanske skulle vara.. Men det var fint ändå. Livet var rätt bra då, trots allt.

Hur som helst så var det en lång och bra natt där på sängen mitt i köket. Jag tror inte vi kom fram till något mer än att man måste tro på ödet, men att man själv också måste våga påverka ödet! Glider man igenom hela skiten och bara väntar på något som ska kännas perfekt så kommer man att bli besviken. Det är nämligen vi själva som måste skapa det där perfekta. Vi är vår egen lyckas smed och man kommer nog att ångra sig när man upptäcker att det kanske var den där chansen man skulle ha vågat ta. Tro mig, vi kom nog fram till miljoner fler olika saker också, men de minns jag faktiskt inte. Jag vaknade iallafall morgonen därpå med mjukisbyxor och en alldeles för stor grå kofta, liggandes som en puppa i ett täcke. De andra två hade sovit kvar där på sängen, mitt i köket. Det var nog många bra ord som sas den natten, det tror jag.

Jag har miljoner ord inuti mig just nu. Tusen miljoner. Och jag har dessutom massor med dumheter på gång också. Det är när man är som svagast som det lockar mest. Och huvudet säger en sak, men allt inuti säger någonting annat. Själv säger jag ingenting.

Det handlar om att testa vingarna lite, se hur långt man kan flyga.