Inatt sov jag tvärs över min säng med fötterna mot väggen (jag har en sval cementvägg och finns det något bättre än svala fötter när man sover?). Jag älskar min säng. Men saken är den att när man sover ensam i den så är det faktiskt för stor. Förut när jag alltid bäddade för två (fråga mig inte varför, eftesrom att jag sov ensam) så bäddade jag inte ens upp på andra sidan. Antingen så ligger jag alldeles, alldeles längst ut på sängkanten och rör inte övriga sängen, eller så lägger jag mig helt tvärs över, för annars känns sängen verkligen som ett helt hav. Och jag slutade liksom att njuta av sänghavett efter något år..

Som jag och en vän sa. Visst är det lite konstigt, hur fort man vänjer sig med att inte sova ensam, men hur väldigt svårt det är att vänja sig vid att sova ensam sen igen. Jag gillar egen-tid och jag gillar att ha space för mig själv, men när det kommer till sovandet så det som en trygghet bara att höra någon andas när man ska sova. Det behövs inga ord egentligen, utan bara vetenskapen av att det är någon där. Knäppt va? Även fast jag kan vara hur less och irriterad som helst på alla i hela världen så sover jag helst inte ensam.

Jaja, jag sov 12 timmar inatt och är alltså inte så trött nu. Jag har gjort 1 ½ mössa på två dygn och är inte förvånad ifall jag gjort 2 till de närmsta dagarna. Ikväll har varit en bra kväll med många koppar te och gott sällskap. Jag borde börja varva ner nu, för imorgon ska jag livrädda någon.

Godnatt.