Godkväll..

Jag sitter i min soffa i min nystädade lägenhet. Jag har snurrat in mig i en filt och har ljusen tända. Mattorna hänger fortfarande ute på vädring och magen kurrar. Men jag orkar inte. Orkar inte ta in några mattor. Orkar inte göra något fika. Orkar inte sova. Orkar inte plugga. Orkar inte skriva brevhelvettet till försäkrningsbolaget. Orkar inte skicka kontonumet till Hassan. Jag orkar inte..

Jag kan inte alls mitt plugg, men jag har inte pluggat så det är nog inte så konstigt. Jag känner mig svullen, men jag har inte tränat så det är nog inte heller så konstigt. Jag är less på Umeå. Fick plötsligt en obehaglig känsla av att jag sitter med världens bästa lägenhet, i en stad där jag kanske inte ens vill vara. Jag läser ett väldigt roligt program, till ett yrke som jag inte vill bli. Kanske traskar jag på en väg.. som inte leder dit jag vill? Hur vet man? Och vad gör man tills man vet? Tänk om man aldrig någonsin kommer att få veta? Måste man bara bestämma sig, och sen göra det?

Jag har inte funnit mitt kall iallafall. Inget yrke, inga studier, ingen ekonomisk framtid så. Men jag har funnit något annat. Frågan är hur svag is man ska våga sig ut på. Hur långt man ska våga sträcka sig och hur mycket man egentligen har att vinna eller förlora. Jag vet vad jag vill tro. Men sagorna bleknar en aning med åren måste jag säga, och det där slottet känns ibland rätt långt borta. Det var någora år sedan syrran gav mig det där löftet om prinsar, prinsessor, vita hästar, evig lycka och rikedom i födelsedagspresent om vi säger så.

Det handlar nog bara om en sak..
Vad är störst? Viljan att vinna, eller rädslan att förlora?




min nya hylla. kanske inte ett slott men, nästan.